Stefan Larsson & Conny Johansson Hervén
Det är fantastiskt glädjande att META återuppstår. Namnet kanske inte alldeles rätt längre, nya META kommer även att omfatta även senare tiders arkeologi. Fast bläddrar man i de äldre pappersutgåvorna har detta nog alltid varit fallet. När man sitter med de gamla numren slås man av både hur vital diskussionen om både det ena och det andra varit och i vilken utsträckning vi fortfarande diskuterar – och behöver diskutera – vissa frågor.
Behovet av ett diskussionsforum och därmed META är fortsatt lika stort som när tidskriften startades 1979. Att sedan teknik och media förändrats är ett annat kapitel.
Den tillträdande redaktionen började tämligen omgående göra påstötningar på undertecknade om att skriva något till premiärnumret. Anledningen till detta var väl att vi var aktiva när det senast begav sig, dels på att redaktionen hade nys om att vi, på den tiden när metoddiskussionen stod som högst hade en META-text som då inte publicerades eftersom det ”drogs streck” i debatten. Grundfrågan från den nya redaktionen var om man möjligtvis kunde publicera denna som ett slags utgångspunkt för att återuppta en metoddiskussion i META.
Det lät väl både smickrande och vällovligt och inbegrep inte så lite efterforskningar eller snarare; en form av forensisk IT-arkeologi. Nu är det ju lite mera ordning på somliga av författarna, så till sist kunde inte bara ett, utan två dokument lokaliseras, omformateras och göras läsliga. Mängden besvär med att återskapa ett 15 år gammalt, enkelt, textdokument ger en något ont i magen – vad händer med all data vi numera arkiverar digitalt? Egentligen.
Det fanns förvisso två färdiga texter, kompletta med pretentiösa litterära citat och allt. Den ena utgjorde grundstommen till ett senare avhandlingskapitel, den andra var knuten till, och besvarade frågor i den då pågående diskussionen, på ett sätt som inte förefaller särdeles relevant idag. Numera ingår metoder och tillhörande källkritiska problem, förhållningssätt o s v i utbildningen av arkeologistudenter. Vidare har ju både Don Quijote och Sancho Panza travat vidare mot nya äventyr.
Bakgrunden till diskussionen i META på 1990-talet var att olika varianter av single context dokumentation hade börjat tillämpas vid undersökningar runt om i landet. Under lång tid hade bortgrävning och dokumentation i olika förutbestämda metriska enheter, med större eller mindre hänsyn tagen till faktiska stratigrafiska förhållanden, dominerat stadsarkeologiska undersökningar i Sverige (se t ex Anund 1995). Det sakteliga metodskiftet gav efter hand nya insikter i städernas komplexitet, vilket på somliga platser, som i Lund, la grunden för en förändrad förståelse av depositionsmönster och utsagoklassificering. Framför allt och inledningsvis tydliggjorde det stratigrafiska tänkandet att det kunde finnas stora källkritiska problem förknippade med fyndmaterial från äldre undersökningar, där graden av redeposition inte klarlagts. I all synnerhet blev detta ”akut” i förhållande till de frågeställningar och problemområden som formulerades på 1990-talet. Det var väl egentligen mest detta som den senare delen av diskussionen i META kom att handla om.
Stratigrafimöten
Som ett led i den då uppblommande metoddiskussionen startades ”de nordiska stratigrafimötena”. De har fungera som en stor ”work shop” i ordets bästa bemärkelse. För många av deltagarna fungerar de nästan som en form av klassträff (för att citera Claes B Pettersson). Mötena har under åren varit välbesökta. Deras stora betydelse ligger kanske i det enkla faktum att vi faktiskt träffas: de utgör både en mötesplats och ett nätverk som skapat sig själv.
När de nordiska stratigrafimötena påbörjades fanns ett stort behov av att diskutera dessa, för arkeologin, grundläggande frågor. Under lång tid hade frågor kring kunskaps- och källmaterialsskapande utgjort en ”tystnad”, eller varit hänvisad till arkeologins ”rapportbakgård”. Mötena har inneburit en fantastisk vitalisering av diskussionen i både kvantitativa och kvalitativa termer. Mängden texter som problematiserar stratigrafi och skapandet av källmaterial har mångdubblats och undersökningar diskuteras på ett helt annat sätt än för 20 år sedan. Enbart rapporten från det första mötet, som publicerades i META Nr 4, 1996, fördubblade antalet trycksidor ägnade åt stratigrafi. Åtminstone i Sverige.
Tekniken
Den ökade diskussionen från och med 1990-talet kan ses som ett uttryck för att det funnits en nära koppling mellan ändrad teori och metodisk återverkning. Det ställs numera helt enkelt andra frågor, vilket faktiskt kräver tydligare källmaterial. Under loppet av samma tid som utgångspunkter för frågeställningarna förändrades (80- och 90-talet) formligen exploderade dessutom utvecklingen av digital teknik.
Huruvida tillgången till digital teknik betraktas som en möjlighet eller ett problem är relaterat till de premisser och mål som vi menar att arkeologin har – eller bör ha. Mötet mellan tänkande och maskin måste ju alltid formuleras för att bli intressant. Förändringar i teknik- och verktygsuppsättningar behöver göras utifrån sådana förändrade behov som ställts av en metod baserad på en förändrad teoretiskt utgångspunkt. Det vill säga tekniken anpassas efter frågeställningar och metod. Om så inte sker riskerar ny teknik att mera bli en fråga om effektivisering av befintlig praxis än en förändring av densamma. Ny teknik kan därför, paradoxalt nog, verka konserverande, det är synnerligen bekvämt att köra på med det man klarar av än att se till att tekniken anpassas efter det man vill.
Förändring i teknik- och verktygsuppsättning ska drivas utifrån de behov vi ställer metodiskt, vilket innebär att vi måste ha formulerat våra målsättningar. Inget kan ju brytas ur och diskuteras i isolat, vare sig metoder eller tekniker, arkeologin utgör en helhet. Varför vi bedriver arkeologi ska synas i våra frågeställningar och teoretiska ställningstaganden. Dessa utgör grunden för våra metoder vilka i sin tur formulerar kraven på teknik- och verktygsuppsättningar. De sistnämnda är ju relativt ointressanta om de inte för en kvalitativ kunskapsuppbyggnad framåt.
Det är ju fullt möjligt att generera ny kunskap med hjälp av goda frågor, en spade, pergament och en gåspenna, likväl som det uppenbarligen är möjligt att inte komma någonvart fullt utrustad med totalstationer, mobiltelefoni, GPS och ett stort antal datorer. Den viktigaste ”tekniken” är och förblir kunskap, erfarenhet och FANTASI. En fantasi förankrad i empiri. Inte förkättrad i förvaltningsrationalitet, bakbunden av teknikens barnsjukdomar, eller för den delen, svävande i det blå.
De undersöknings- och dokumentationsmetoder som används idag skapar, tillsammans med de ofta mycket omfattande undersökningarna, enorma mängder data. All hjälp tas tacksamt emot för att underlätta omvandling av data till källmaterial. Härvidlag är de hjälpmedel vi idag har till förfogande fantastiska – under förutsättning att vi kan få ut information efter att ha knappat in data… Vi ska inte tro att digitalteknik löser några som helst problem åt oss: skit in är skit ut. Lösningen är inte heller att rationalisera kunskapsproduktionen med deterministiska förvalslistor, tillåter inte dokumentationssystemet en reflektion över vad som behöver dokumenteras i förhållande till frågeställningarna, så är gåspennans ofjättrade frihet att föredra.
Behovet av att problematisera och utbyta erfarenheter kring fundamentala metodiska frågor kvarstår. Och kommer alltid att kvarstå. Vi är nog, trots allt, bara i början av att undersöka och formulera alla aspekter kring stratigrafi som kunskapskälla till människors handlingar och föreställningsvärldar. Inte minst de mikroskopiska aspekterna av stratigrafin – belyst av arkeobotanik och ”kulturlagergeologi” – är fortfarande ett vidsträckt outforskat fält i vår förståelse av kulturlagrens utsagovärde.
De nordiska stratigrafimötena har nu hållits i 19 år. Det är kanske dags att fundera över vilken betydelse de haft i den arkeologiska verksamheten. Har den kvantitativa ökningen i källmaterial även inneburit en kvalitativ ökning? Hur går vi vidare teoretiskt, metodiskt och tekniskt så att vi inte stelnar i rutin och slentrian? Kan vi forma verktygen efter frågeställningar och metoder i stället för tvärt om?
Vägar vidare?
Svensk stadsarkeologi har förvisso försett oss med goda formella beskrivningar av ”den medeltida staden” som en funktion och som manifest monument, men våra arkeologiska städer blev, med Henri Lefebvres ord snarast ”praktiskt-materiella och arkitektoniska faktum”, än, med Hans Anderssons ord, ”kulturhistoriska arenor”. Vår stad saknar ofta socialt innehåll, sociala praktiker och sociala betydelser och kan närmast likna vid ett schackbräde där kungar och biskopar sedan tidigare är utplacerade och vi kämpar med att ställa ut fler pjäser – aktörer. Men vilka är de, vad gör de – och framför allt varför gör de vad de gör?
I detta har det funnits ett okritiskt förhållningssätt till vad som kallas ”rumsliga representationer”, vilka är knutna till relationerna inom ett produktionsförhållande och den sociala ordning som dessa relationer vill inskriva i rummet. Vi kom att omedvetet reproducera det som någon velat utrycka genom den manifesta rumsliga ordningen. Detta reducerar majoriteten av invånarna till att vara en produkt av de, vid varje given tidpunkt, härskande klassernas intentioner, i stället för att göra dem till i allra högsta grad nödvändiga och delaktiga aktörer.
Detta olyckliga förhållande har reproducerats genom en ganska svag teoretisering av det arkeologiska kunskapsobjektet. I våra referenslistor finns sällan associationer till andra kunskapsfält så som samtida ”urban studies”, arkitekturteori eller ens klassisk urbansociologi. Vår stad lider av en svag koppling dåtid–nutid–framtid. Ett försök att rekonstruera ett svunnet stadsliv utan tidsövergripande ansatser får därmed en begränsad allmängiltig angelägenhet för en vidare krets än de redan stadshistoriskt frälsta.
Detta har vi diskuterat under de senaste decennierna och vi har sett en väsentlig vidgning av det stadsarkeologiska fältet. Utmaningen att omformulera det arkeologiska kunskapsobjektet ”stad” kvarstår dock. För att komma vidare behöver vi undersöka om vi kan ställa våra frågor på andra sätt.
Det skall understrykas att nya ansatser inte handlar om att avfärda det som uppnåtts, utan om att komplettera och nyansera. En stad är naturligtvis fortfarande i grunden en förtätning av människor, rum och funktioner och ett fysiskt faktum. Men vi behöver även förstå och framställa ”staden” som social konstruktion i djupare mening.
För att skapa ett mer sammanhållet och interdisciplinärt långtidsperspektiv på stadens skiftande karaktärer, förändringar och varaktigheter, behöver vi kunna framställa staden som en mängd av rumsliga praktiker, i olika skala och av olika varaktighet, liksom att vi behöver kunna hantera komplexa samband mellan materialitet, spatialitet och social logik samt mellan lokala och överlokala gemenskaper som – vid varje given tidpunkt – tillsammans utgör stadens ”konfiguration”.
Skapandet, reproduktionen och transformationen av staden, förstått som uppsättningar av rumsliga praktiker och social logik, involverar flera (aktörs)grupper och tillskriver dem aktiv betydelse. Detta emancipatoriska aktörsperspektiv förutsätter en tydliggjord föreställning om handling och materialitet, om hur social betydelseproduktion går till samt en ”översättning” av hur detta, inbäddat i vardagslivets strukturer, materialiserats i de spår och lämningar som framträder vid den arkeologiska undersökningen. Vi behöver se över både teori och metod och inte minst sambanden däremellan.
Behovet att diskussion med utgångspunkt i stratigrafin kvarstår och det ska bli spännande att se huruvida den kan komma att föras i META.